Hej
Efter händelserna i Örebro kan det finnas frågor kring hur man kan hjälpa människor som är drabbade eller känner oro efter en svår händelse. Leg. psykolog Philippa Borgh svarar här på tre frågor om hur ett kollegialt stöd kan fungera på arbetsplatsen.
Finns det bättre och sämre sätt att stödja en kollega?
Att få stöd i en svår situation kan hjälpa den utsatta att hantera situationen på bästa sätt, och få hjälp att sortera i tankar och känslor kring det som hänt.
Det sociala stödet, t ex kollegor och chef, har en viktig roll för den som har blivit utsatt för hot, obehag eller i värsta fall våld. Att få sätta ord på händelsen och ens känslor kan hjälpa personen att inte känna sig så ensam, och känna att någon lyssnar på och bekräftar mig.
Låt det inte bli tomt runt personen. Undvik till exempel inte att gå och fika med personen för att du är orolig att säga fel saker.
Ett enkelt ”vi kan sitta tysta om du vill det" eller "om du vill prata så lyssnar jag gärna” kan räcka långt i att vara en stödjande kollega.
Om personen vill prata så lyssna, bekräfta och försök stå ut med eventuella pauser och tystnad. Det kan ta tid att samla sina tankar och hitta rätt ord. En del vill också samla ihop sina känslor för att inte blotta sig eller oroa den andre genom att t ex börja gråta.
Det som vi dessvärre ofta gör är att komma med oombedda råd, vilket får motsatt effekt. Det kan få den utsatta att känna sig manad att göra något som den själv inte har landat i. Det kan också skapa en känsla av otillräcklighet och ännu mer skuld och skam för att inte ha hanterat situationen eller för att inte vilja följa de råd som ges.
Eller så berättar vi anekdoter, ofta värre händelser, för att få den utsatta att må bättre. Men då har du gått ifrån att vara en god, icke-värderande lyssnare till en historieberättare och helt plötsligt handlar det mer om dig än den utsatta.
Respektera om personen inte vill prata. Säg att du finns där om den ändrar sig.
Hur skapar vi en trygg och stödjande arbetsplats för någon som har gått igenom en svår händelse?
Det finns ofta en känsla av skam och skuld i att vara utsatt. Är det något vi människor ogärna vill känna så är det just dessa känslor. Det är därför så många undviker att prata om det. Jag kanske blev utsatt för att jag inte var kompetent nog, för att jag är så känslig eller sa något som retade upp personen?
Det är viktigt att det finns utrymme att prata med kollegor om händelser som gör att vi känner oss otrygga. Framför allt att vi inte gör det till en individfråga, utan att det är en fråga för organisationen.
Hur ser våra rutiner ut, tydlighet vid incidentrapportering, uppföljning av dessa? Hur ofta har vi svåra situationer som en punkt på våra APT:er och inte bara fokus på vad som behöver förbättras, utan också vad vi gör som är bra och som vi ska fortsätta med?
Hur kan vi balansera mellan att vara förstående och lyssnande till att styra bort när det blir ältande?
Hur gärna man än vill vara en god och stödjande medarbetare till en kollega så kan det vara svårt att veta när gränsen till ältande är överskriden och beteendet i stället blir destruktivt. Vad kan vara bra att göra då?
Ältande är en form av undvikandebeteende och trots att det skapar mer oro, kan ältande paradoxalt nog kännas tröstande eftersom det ger en illusion av kontroll över oron.
Men ältande innebär att man har fastnat i negativa, upprepande tankar kring en situation utan att komma vidare i t ex en lösning. Ofta repeterar personen som ältar samma sak om och om igen och det kan få även de mest tålmodiga kollegor och chefer att börja gå omvägar eller uttrycka irritation.
Kortvariga återkommande tankar kan vara naturliga och till och med hjälpsamma, särskilt när det gäller att bearbeta händelser eller titta framåt. Men det blir problematiskt när tankarna tar över vardagen och begränsar ens liv på olika sätt. Det leder om det får fortgå över en längre tid till konstant låggradig stress och en känsla av hopplöshet.
Det brukar ju sällan fungera att säga till en ältande person att ”släppa det” och gå vidare.
En punktlista som kan vara en hjälp för att ge tillbaka autonomi och handlingskraft till den utsatta, och inte bli en medältare:
- Lyssna till att börja med.
- Bekräfta personens upplevelse och vad du har uppfattat.
- Kom inte med råd eller anekdoter utan summera kort för personen vad du uppfattat (det kan vara nyttigt att höra sina egna ord ur andras mun, det ger ofta perspektiv).
- Fråga hur personen skulle vilja att det var i stället
- Ställ öppna, utforskande frågor, t ex Jag gissar att du själv har funderat på vad du behöver/vill göra nu. Berätta. (det är bra med görafokus).
- Fråga om det finns något du kan göra för att hjälpa och i så fall vad?
Kom ihåg att du som kollega eller chef kan vara ett stöd, inte en psykolog eller terapeut. Du kan inte lösa din motparts oro och rädsla, men väl vara en hjälpande hand på vägen.
Vänliga hälsningar
Johannes, Philippa och Maria hos Hantera Agera
Hantera Agera hjälper individer, arbetslag och verksamheter att hitta handlingsalternativ i obehagliga och spända situationer genom praktisk, trygghetsskapande utbildning.
Vi utgår från den samlade forskning som finns om konflikt- och krishantering, riskanalyser, mänskligt beteende och våra biologiska och psykologiska behov.
